För någon dag sedan mötte jag och Linnéa en av mina grannar precis när vi skulle ut på promenad, hon undrade om jag verkligen hade hund. Både jag och linnéa stod lite frågande innan grannen förklarade att de i familjen hade diskuterat om huruvida jag hade hund eller ej. Det var så tyst och lugnt tyckte de och inte syns och hörs vi så mycket heller. Jag förklarade mer än gärna att de var tre stycken men att jag också var jätteglad och tacksam för att hon berättade att det var tyst och lugnt och att de inte uppfattar oss som störande och jobbiga ;) Som hundägare i ett hyreshus och ett bostadsområde med enbart barnfamiljer och äldre blir man kanske lite utsatt, så det var glädjande att jag är så osynlig!

Idag fick vi samma kommentar från en annan granne! Duktiga vovvarna mina som gör så lite väsen av sig.

Jag har precis vart ute med hundarna i värmen, nu ska jag klä på mig och åka till jobbet. Hundarna är ensamma hemma, men med grannarnas lovord är jag inte orolig längre att det gnys och skälls när det går folk utanför!