Hmm, sakta sakta smyger de på... De där beteenden som man då inte har önskat sig men som utförs med sådan glädje av de fyrbenta. Smilla har utökat sin "plötsliga dövhet" till att verkligen lägga locket på när hon är hemma på landet. Oftast står hon med munnen full av katt/ko/häst/får-skit, ni vet väl att man ska tugga varje tugga 20 ggr?... det gör inte Smilla. Nej för tuggar man inte alls hinner man äta upp allt bajs.

Studsa slänger sig ut ur bilen, det där stanna kommandot är som bortblåst, det jag inte ens behövt utala för att det görs på automatik. Idag hann jag dock fånga henne i luften för att vänligt och bestämt sätta tillbaka henne i bilburen och stänga för att öppna igen. Då minsann stirrar man på matte med rådjursögon och väntar så snällt på sin tur. hmf.

Täppas är ju lite som han är knasbollen, han vill nämligen inte hoppa ur bilen. Sätter sig i ett hörn och vägrar *tss*.

Ja alltihopa är ett tecken på att jag behöver återinföra micro träningarna. Varva dessa med de längre mer ihärdiga träningspassen så brukar de där vardagsolaterna försvinna illa kvickt! Får jag hoppas :p

Idag har Studsa genomfört Mentalbeskrivning, i ösregn och mycket kyla var vi sist ut. Hemmaplan, med husse i publiken.

Det kommer komma ut en utförligare text om hur det gick, kändes och vad jag hade för förväntningar. Men just nu är vi så frusna och vill bara krypa upp i soffan och gosa.

Det var en del positiva överraskningar och en del förväntat resultat. Jag hade en god idé om hur hon skulle reagera innan och det stämde ganska väl. En positiv, snabb, alert och aktiv tjej som reagerar men släpper rädslorna och tar nya krafter inför nya moment. Har ett bra fast grepp i kamp och jakten. Direkt ut och lek/kamp i avståndsleken, kraftig reaktion på dumpen som hon släpper. Ingen reaktion på skramlet där hon är direkt fram. Spökena var rejält obehagliga men samma sak där, hon tar kontakt med lite hjälp och sen går vi utan problem vidare till lek och skott igen där hon är helt oberörd.

Så då bockar vi av ytterligare en "att göra sak" under 2009. Härligt!

I natt föddes det 4 tikar och 2 hanar efter Tatsi och Täppas, Tatsi hade en ganska långdragen födsel men både mamma och valpar mår bra! Tänk att det bara syntes 3 på ultraljudet och så ploppar det ut dubbelt så många :)

Valparna finns hos kennel Miracle Minx i Finland.

Kommer då min upplevelse av Studsa i viltspåret. Jag har vart osäker på att starta med henne just för att jag upplever henne lite studsig i spåret, att hon upplevs lite okoncentrerad och "fnattig". Jag fick en tid till förra onsdagen som jag fick avboka, då lät det som om det fick bli till våren istället pga domaren - han hade inte tid med fler spår för hösten. Fine tänkte jag och tänkte i mitt huvud att det var bra för då hinner damen mogna lite. Men så ringde domaren på fredagseftermiddagen och frågade om jag ville komma på söndag vid 10? Ja - har man anmält så ska man kanske tävla också :P Det kunde ju inte gå mer än fel/rätt. Vi gamblar.

Jag var ut till Linnéa på lördagen och la ett kort kort motivationsspår då det var 2-3 veckor sedan Studsa fick gå ett spår. Inga problem och min förhoppning att spåret på söndagen skulle gå bra steg lite. Så upp på morgonen, ut och rasta och springa av oss. Köra det som skulle ta dryga 1½ h men som tog 1h... Ut och gå lite till innan klockan då slog 9.45 och domaren dök upp.

Vi körde ut i skogen, spåret låg i ett område där det gick mycket hundar och människor (kanske var det ett elljusspår?). Hur som helst så fick jag direktioner om vart spåret började och i vilken riktning det gick. Sele på, och ett ok från mig och Studsa började skutta runt. Sedan är jag så fokuserad på vart linan är, vart jag är, vart studsa är osv att jag knappt hinner se vart Studsa spårar. Det enda jag upplever är "studs studs skutt skutt" hit och dit. Många gånger "nej det här kan inte vara rätt", "och där sket det sig" och "hoppas att det var en vinkel där", "så här kan han ju aldrig ha gått". Men så länge Vi kom framåt och domaren var tyst och snällt stegade efter så gick jag bara på efter Studsa. Jag upplevde henne ofokuserad och lite yvig alltså... Så dök hon ner i ett buskage och jag tyckte spåret vart så kort (upplevde Täppas spår jättelångt) men envis som hon är så snurra hon runt bland grenar och diverse annat. Men sen beslöt hon sig för att gå vidare. ca 20 m till ner i nästa grenparti och där låg klöven! Duktig tjej! Jag snabbt dit för att få loss snöret. Domaren sa direkt att vi var Godkända. Jag andades ut. Sedan frågade han om Studsa alltid kryssade sådär i spåret, och jag sa att visst jag kan uppleva henne lite yvig i rörelserna ;) Varpå han säger "hon är för smart för sådana här lätta spår, hon markerar spårkärnan skuttar runt lite, markerar spårkärnan hoppar runt lite - vi har följt spåret hela tiden, men hon tar sig tid för att undersöka annat/marken. Tänkte du på att vi passerade ett kadaver som hon bara markerade och passerade?" Eh nej, sådant kan inte jag hinna se - jag är så fokuserad på att hinna med/placera mina fötter osv. "Hon kommer bli en utmärkt spårhund bara hon får svårare spår att koncentrera sig på, jag ser fram emot att se er på öppenklassspår".

Nöjda och glada begav vi oss hemåt igen!

Äntligen har man börjat komma ut på tävlingsplanerna/skogen med Studsa, utställning i all ära men det är kul att göra annat också! (roligare :p). Jag har satt upp lite hemliga mål för oss i år, nu har vi börjat beta av dem. Vi har fått Cert (dessutom ett BIR) på utställning, blivit HD-röntgade, startat i viltspåret. Nu har vi MH, lydnad och brukset kvar. Där är inte tävling målet utan där har jag mål uppskrivna för hur långt vi ska kommit i träningen. Så det är väl bara att bege sig ut och träna då!

Ja och då pratar vi inte om ett person/viltspår utan elljusspåret. Jag följde bara lamporna trots detta kände jag en viss panik sprida sig när jag inte hade en aning om vart vi var någonstans. Lamporna släcks 21.00 och vi hade gått ut 19.40. Hur länge hade vi vart borta? Var har man mobilen/klockan när man som mest behöver den...

Jaja hundarna var lösa och toksprang hela tiden, så himla skönt att veta att de håller sig i närheten. På så sätt kunde jag i lugn och ro panika över min undran vart vi var. Jag joggade sista biten och när jag slutligen kunde följa ljudet av vattnet kände jag mig lugn - och mycket riktigt kort därefter var vi på väligenkänd mark igen.

Innan promenaden fick jag tid för ett lydnadspass. Överheta hundar resulterar oftast i bra repetitioner alldeles för få gånger. Det är så synd att mörkret kommer så snabbt redan nu. Hade ju gärna kastat om träning/promenad. Men det är trevligt att träna medan det är någotsånär ljust.

Kameran var med ut på träningen så jag ska se om filmen är något att ha, sådana fall kommer den upp här. Det är lite svårt att filma sig själv även om det går :p